Att skilja på elakartade och godartade skelettumörer är mycket svårt. Men ny forskning vid Lunds universitet har upptäckt en genetisk förändring som tros underlätta diagnosen och bespara onödigt lidande.
Svårigheten att skilja en godartad från en elakartad skelettumör innebär att läkare i många fall tvingas behandla de godartade tumörerna som om de var elakartade. Det innebär stora kirurgiska ingrepp på tumören och närliggande ben samt cellgiftsbehandlingar med jobbiga biverkningar som hade kunnat undvikas. Men ny forskning från Lunds universitet har hittat en gen som är mellan hundra och 1 400 gånger mer aktiv i den godartade typen, kondromyxoidfibrom, än i andra typer av skelettumörer, rapporterar SVD. En upptäckt som man tror ska göra det enklare att ställa rätt diagnos
Målet är att forskningen inom kort ska leda till en metod för patologer som utför vävnadsprov på misstänkta tumörer att avgöra om de är godartade eller elakartade. En bättre diagnos innebär också att behandlingen kan anpassas och onödiga ingrepp undvikas. Vid godartade tumörer tas nämligen bara själva tumören bort men vid behandling mot elakartade tumörer tas både tumören och närliggande ben bort. Efter operationen mor elakartade tumörer följer också cellgiftsbehandlingar som ofta har svåra biverkningar.
De som drabbas av kondromyxoidfibrom är oftast unga, i tonåren eller 20-årsåldern, som sökt sig till vården på grund av smärta i den drabbade kroppsdelen, oftast lår- eller skenben, en hand eller en fot. Denna godartade form av tumör är dock ovanlig vilket innebär att läkare ofta har svårt att diagnosticera den. Av säkerhetsskäl väljer man därför att behandla tumören som elakartad. Med hjälp av forskningen på Lunds universitet hoppas man nu kunna underlätta den diagnosen och bespara patienter onödig behandling.
